Krönika: Färöarna och Grönland kapar dagordningen för det nordiska samarbetet om försvar och säkerhet. För en del finländare och svenskar har det till och med känts som att Färöarna och Grönland sinkat och saboterat hela processen. Det har visat sig vara svårare än väntat att stärka det nordiska samarbetet på områden som beredskap, försvar och utrikespolitik.
Av Johan Strang, professor, Centrum för Norden-studier, Helsingfors universitet
Nyligen beskrev flera danska medier (Politiken 22. April) hur generalsekreteraren för Nordiska ministerrådet, Karen Ellemann, gav sitt stöd för att Färöarna, Grönland och Åland ska få status som fullvärdiga medlemmar i det officiella nordiska samarbetet.
Tidigare i samma månad samlades Nordiska rådet till en temasession i Helsingfors under rubriken ”Starkare sammanhållning – en ny tid för nordisk säkerhet och beredskap”. Där enades Nordiska rådet bland annat om ett uttalande där man uttryckte ”sitt starka och ovillkorliga stöd till det grönländska folkets omistliga rätt att bestämma över sitt eget land”.
Men i kulisserna är den nordiska sammanhållningen mindre stark då det gäller frågan om Grönland, Färöarna och Ålands ställning i samarbetet. I bakgrunden ligger problemen med att förnya Helsingforsavtalet, det centrala nordiska samarbetsavtalet från 1962.
Utrikes- och försvarspolitik på agendan
Artikeln i Politiken fick det att låta som att hela processen handlar om just Färöarnas och Grönlands ställning. Det stämmer inte. Processen inleddes 2022 för att det fanns en stark vilja fördjupa samarbetet i ljuset av Rysslands aggression mot Ukraina. Målsättningen var att äntligen lägga kalla krigets tabun bakom sig och skriva in utrikes- och försvarspolitiken i avtalet.
Nordiska rådet har visserligen haft både utrikes- och försvarspolitik på agendan sedan 1990-talet vilket gett både synlighet och legitimitet till det nordiska samarbetet. På samma sätt som man på 90-talet bjöd in både baltiska representanter och självaste förbundskansler Helmut Kohl, så har sessionerna under senaste år gästats av såväl Volodomyr Zelenskyj som Jens Stoltenberg. I april gästades temasessionen av Finlands president Alexander Stubb.
Idag tänker man att Nordiska rådet kunde fungera ha samma uppgift som Natos parlamentariska församling, dvs ge demokratisk legitimitet till försvarssamarbetet. Mera utmanande är det på regeringssidan. Där har Nordiska ministerrådet ansvaret för samarbetet inom de flesta politikområden utom just utrikes- och försvarspolitiken.
Det ville man alltså nu göra om på, men det har visat sig svårare än man trodde. Problemet har varit att olika aktörer har velat så väldigt olika saker med processen.
En intern dansk angelägenhet
För Nordiska ministerrådet handlar det om att man vill stärka sin egen position och erövra en koordinerande roll då det gäller att länka samman försvarspolitik (Nordefco) och beredskap (Hagasamarbetet) med andra politikområden. Men bland regeringarna och i synnerhet på försvarsministerierna är man väldigt skeptiska till att blanda in ministerrådet i ett samarbete som man tycker att fungerar alldeles utmärkt.
Den största utmaningen har ändå varit frågan om Färöarna och Grönlands ställning. För dem har det nordiska samarbetet länge fungerat som ett viktigt verktyg för att hävda sin suveränitet. Nordiska rådets sessioner är ett av de få tillfällen då den färöiska och grönländska flaggan vajar som likställda bredvid inte bara den danska utan också de övriga nordiska ländernas flaggor. Nu vill de att ett nytt Helsingforsavtal erkänner dem som fullvärdiga medlemmar av Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.
Både Danmark och Island gav i höstas sitt stöd till tanken, och nu har också Nordiska ministerrådets danska generalsekreterare Karen Ellemann sällat sig till skaran. Under den senaste tiden har det av naturliga skäl blivit allt viktigare för Danmark att betona att Rigsfælleskabet består av tre jämbördiga parter.
Däremot har varken Finland eller Sverige visat någon större entusiasm för saken. Ur östnordisk synvinkel är reflexen att se hela diskussionen som en intern dansk angelägenhet som man helst inte vill ha något att göra med. Man skulle säkert gärna välkomna ett självständigt Grönland och ett självständigt Färöarna som fullvärdiga medlemmar, men som det är nu upplever Finland och Sverige att man får skulden för att Färöarna och Grönland inte kan få äta kakan och ha den kvar. De vill bli fullvärdiga medlemmar av ett internationellt samarbete, utan att våga ta steget ut och förklara sig som självständiga nationer.
De reella spänningarna
Man får visserligen leta med ljus och lykta efter några officiella uttalanden från finländsk eller svensk sida. Men man kan anta att hållningen är den, att det känns både underligt och besvärligt att inkludera länder som inte har någon suveränitet i just de frågor som man ville skriva in i avtalet: utrikes- och försvarspolitik. Ur finskt perspektiv anser man att det skulle strida mot både folkrätten och grundlagen om man gav icke-suveräna länder auktoritet i sådana frågor.
Det finns säkert också andra orosmoment. Då det nordiska regeringssamarbetet bygger på konsensusprincipen riskerar två eller tre ”nya” medlemmar sinka samarbetet ytterligare. I värsta fall skulle det leda till att det nordiska samarbetet minskar i betydelse, snarare än att dess anseende ökar.
För en del finländare och svenskar har det till och med känts som att Färöarna och Grönland sinkat och saboterat hela processen. Där man tidigare tänkte att man äntligen skulle ta avgörande kliv framåt i det nordiska samarbetet, så har många finländare och svenskar idag kommit till konklusionen att det är bäst att göra så litet som möjligt med avtalet.
Ur färöisk och grönländsk synvinkel menar man däremot att det borde vara möjligt att delta på samma villkor i det nordiska samarbetet på alla de områden som man de facto har självstyre kring. Om det handlar om utrikes- eller försvarspolitik är det Köpenhamn som representerar.
Då Sverige förra sommaren lät bli att bjuda in Färöarna, Grönland och Åland till ett nordiskt statsministermöte, resulterade det i att Färöarna och Grönland bojkottade statsministermötet vid sessionerna i Reykjavik i november.
Det är frågan om reella spänningar inom den nordiska familjen, där den östnordiska viljan att stärka samarbetet kring beredskap, försvar och utrikespolitik, kolliderar med nordatlantiska självständighetssträvanden.
(Artikeln är en omarbetad version av en krönika i Hufvudstadsbladet den 5 april 2025).
