Trots Rysslands övergrepp måste vi hålla en dörr öppen för en diplomatisk lösning på Ukrainakriget. Det är svårt, och vi saknar ett forum där vi kan öppna ögonen och förhindra en ny katastrof.
I den australiensiska historikern Christopher Clarks analys av inledningen på första världskriget beskriver titeln “Sleepwalkers” regeringarnas ömsesidiga misstänksamhet. Utan att se verkligheten i ögonen gick länderna in i ett krig som kostade över 20 miljoner människor livet och som gödde marken både för andra världskriget och nu kriget i Ukraina. Är vi sömngångare igen? Går vi in i en period av krig och ekonomisk kollaps? Medan första världskriget var resultatet av många händelser, från mordet i Sarajevo till Tysklands upprustning och krigen på Balkan, är orsakerna till kriget nu tydligare: Rysslands attacker och ockupation av delar av Ukraina, attacken mot Krim och östra Ukraina 2014 och framför allt attacken den 24 februari i år 2014 i år visar ett aggressivt Ryssland. De två huvudförklaringarna, som ofta används för att förklara varför Ryssland attackerar är välkända.
Den ena går ut på att se Nato och västvärldens inneslutningspolitik gentemot Ryssland som central. Den andra menar att Ryssland försöker återupprätta en storrysk stat som omfattar stora delar av det forna Sovjetunionen. Oavsett vilken förklaring man lutar sig mot har svaren från västsidan varit välgrundade. Uppenbar aggression, försök till permanenta gränsförändringar och ett mål att ta över en annan stat är ohörda i det nuvarande internationella systemet. Reaktionerna från västsidan har i stort sett varit väl övervägda och med en medvetenhet om en tänkbar eskalering.
Först smala sanktioner, därefter utökade sanktioner och efter attacken i februari ekonomiska sanktioner helt och fullt och vapenleveranser. Senare stora vapenleveranser, men fortfarande med begränsningar som räckvidd, flygplan etc. Och under hela perioden har man vägrat uppfylla Ukrainas önskan om en flygförbudszon.
Det har heller inte utplacerats trupper från väst. Även Ryssland har hållit sig tillbaka på vissa områden. Trots ryska attacker mot civila (uppskattningsvis 6 000 döda) och omfattande förstörelse av hela städer är detta inte det “totala kriget”. Ändå finns det anledning att frukta ännu en sömngångarkatastrof.
Sömngångarbeteendet visar sig i vårt nästan oberörda vardagsliv. Nyhetsagendan har hänvisat kriget till utlandssidorne där frontrapporterna har blivit vardagshändelser. Vi sluter ögonen.
Det finns uttalade farotecken: en lågkonjunktur i den internationella ekonomin. Skenande global inflation samtidigt med en energi- och en klimatkris. Pandemier hotar. Den politiska rubriken är instabilitet. Ett låst politiskt system som i USA, där själva legitimiteten är i fara. Oerfarna och populistiskt orienterade ledare i länder som Storbritannien och Italien. Väljare som i många länder är oförutsägbara i sina val. Tänk på Sverige och även på Danmark. Listan över politiska och ekonomiska kristecken är lång.
Ett kallt krig har brutit ut. Ryska turister avskräcks från att resa till västländer. Västerländska företag avvecklar investeringar i Ryssland trots miljardförluster. Även kulturlivet är fruset. Musikscener och operor runt om i världen avlyser föreställningar om det finns ryskt deltagande eller ryska verk på programmet.
I Cardiff togs “1812”-ouvertyren bort från programmet. Befintliga samarbeten i det gemensamma intresset läggs på is eller fasas ut, som rymdstationssamarbetet mellan USA och Ryssland.
Nedrustningen har avstannat och kostnaderna för krigsmateriel stiger dramatiskt. Forskningssamarbete förhindras. Informationskriget är i full gång. Tillslag mot pressen med utvisning av västerländska journalister från Ryssland. Ryssland vill inte ha kritik från sina egna journalister, och kritiken har försvunnit från ryska medier.
Kontakten med vanliga ryssar skall minska. Syftet är, som den danske utrikesministern sade, att göra det märkbart för hela den ryska befolkningen att attacken mot Ukraina är oacceptabel. Exempel på krigspropaganda och ryssfobi kan ses i nyhetsrapporteringen i många länder. Under det senaste kalla kriget ledde propaganda och främlingsfientlighet i USA till en häxjakt. Kulmen var de så kallade McCarthy-utfrågningarna på 50-talet. Skådespelare, journalister och politiker hängdes ut och förlorade jobb och karriärer. Hetsen är den här gången nationalistiskt buren.
Ryska restauranger har svåra tider, vodka byter namn och allt ryskt fördöms. Å andra sidan har solidariteten med Ukraina hamnat i topp på danska flaggstänger. Och varför inte? Ukraina är obestridligen ett offer i denna konflikt. Liksom Ungern var det 1956.
Det är just det som gör det så svårt att hålla ögonen öppna. Rysslands agerande leder till att alla de fördelar vi fick efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 fryser inne. Ryssland fick sitt Ikea och MacDonald’s och ekonomisk tillväxt. Det förekom samarbete, bland annat om nedrustning, förtroendeskapande åtgärder och kulturellt utbyte.
Gränserna mot Ryssland öppnades och förhoppningar om demokratiutveckling och civilsamhälle i Ryssland fick näring.Nu rullar propagandan på båda sidor, och den kommer säkert att fortsätta. Det finns ingen lösning på kriget i Ukraina som kommer att föra oss tillbaka på vägen mot samarbete inom överskådlig framtid. I stället måste vi inse att vi har blivit ovän med vår granne. Det han har gjort en gång kan han göra igen.
Så det är svårt. Men uppgiften är att förhindra att saker och ting går helt fel, som det gjorde med sömngångarna som ledde fram till första världskriget. Det var en kedja av mindre beslut som ledde till kriget. “Länderna fångades i en fälla”, skriver Barbara W. Tuchman i sin klassiker “The Guns of August”. En fälla som skapades under krigets första 30 dagar. Som ett eko talar de militära tv-experterna i dag om att hitta lösningen på slagfältet först. Den typen av sömngång kan leda till kärnkraftskatastrof, ekonomisk härdsmälta, interna häxjakter eller storskaligt krig.
Nu kommer det riktigt svåra. Diplomatiskt måste två spår skapas: ett spår som höjer priset på Rysslands attack mot Ukraina. Och det andra spåret, som ger möjligheter till förhandlingar och förtroendeskapande mellan Ryssland och Ukraina och väst. Ryssland har velat ha säkerhetsgarantier, men det kräver förtroende. Hur återställer man förtroendet mellan stater? Ett alternativ är OSSE. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Skapades under det kalla kriget som en konferens-ram (ESK) om förtroendeskapande åtgärder.
Resultatet blev Helsingforsavtalet från 1975. Märkligt nog talade Ryssland redan 2008 om den möjligheten. Det avvisades av Förenta staterna, men nu är tiden en annan. Fördelen är att det finns en ram för samråd med alla de viktigaste länderna som medlemmar. Samtidigt är det ett mer flexibelt forum än till exempel FN-systemet.
Är ett toppmöte med de berörda länderna en möjlighet att bryta igenom isen? Kan Europeiska unionen spela en ledande roll i ett sådant initiativ? Kan de nordiska länderna? Kan Finland leda förhandlingarna? Ryssland, tillsammans med Kina, uttryckte i ett 4/2 uttalande en önskan om en ny säkerhetsstruktur med “en polycentrisk världsordning baserad på universellt accepterade principer i internationell rätt.” Kanske kan en ny Helsingforsprocess bryta dödläget? En konferens om säkerhetsprinciper som bygger på suveränitet och icke-inblandning är Rysslands och Kinas mål. Väst anser att det inte längre ska vara möjligt för ett enskilt land att ensidigt upprätta intressesfärer där det kan diktera grannländernas beteende. Svårt, men vi saknar ett nytt avtal om kärnvapenmissiler i Europa (INF). Vi behöver ett forum där vi kan öppna ögonen och förhindra en ny katastrof.
Uppgiften är att förhindra att saker och ting går helt fel, som det gjorde med sömngångarna som ledde fram till första världskriget.
Bragt i Jyllands-Posten den 21. september 2022.
