»Visa hänsyn – publicera namn«

Astrid Olhagen. Foto: Folke Halling.

En högt uppsatt tjänstemannen i landskapets Ålands regering var med om en bilolycka med dödlig utgång, långt hemifrån. Hur rapporterar man om detta?

Af Astrid Olhagen 

Public service-bolaget Ålands Radio och TV valde att rapportera om olyckan, berätta med namn vem det var som var inblandad samt om den polisutredning som nu pågick som en följd av olyckan. Namnpubliceringsbeslutet var inte självklart och diskuterades ingående på redaktionen, men motiveringen till namnpubliceringen var att personen i fråga var en offentlig person, någon som alla visste vem det var.

Spekulationer

Tidningen Åland valde att rapportera anonymt om olyckan, och också att spekulera i om huruvida den inblandade ålänningen varit skyldig till olyckan, och en annan trafikants död, genom att göra en oförsiktig omkörning.

Om man inte namnger en person i sin artikel eller sitt inslag är det mycket lättare att släppa iväg sig själv i ogrundade spekulationer eftersom man inte pekar ut någon speciell, utan hela frågan blir mer overklig och teoretisk.

Tjänstemannen hörde i efterhand av sig till Ålands Radio och meddelade att hen inte hade några invändningar mot att vi gått ut med namnet, eftersom vår rapportering i övrigt varit korrekt, men att Ålandstidningens spekulationer hade varit mycket sårande, och felaktiga.

Kaffebord och sociala medier

I ett litet samhälle är det nästan aldrig möjligt att hålla hemligt vem som är inblandad olika händelser. Det finns alltid någon som vet, som känner någon som vet, och vid kaffeborden talas det fritt om det som medierna väljer att tiga om. Därför måste man fråga sig vad det egentligen spelar för roll att medierna väljer att inte publicera namn på de inblandade. Dessutom delas informationen om vem det gäller fritt i olika grupper i de sociala medierna.

Nyheter handlar ofta om personliga tragedier – det finns de som är drabbade, av olycka eller brott, och de som är förövare, eller som av dumhet eller misstag har orsakat en olycka eller katastrof.

Hur ska vi journalistiskt berätta om dessa händelser i ett litet samhälle utan att lämna ut de drabbade eller stigmatisera de misstänkta, och döma dem på förhand. Och hur ska vi hantera deras personliga integritet – ska vi publicera deras namn eller inte?

Pressetiska regler

Det är en fråga som diskuterades ivrigt på Ålands Radio och TV de 19 år jag var redaktionschef där, och säkert på de flesta redaktionella arbetsplatser alla dagar. Och det är en fråga utan enkla svar. Det man oftast lutar sig mot i diskussioner som dessa är de pressetiska reglerna för namnpublicering:

-Det måste finnas ett oavvisligt allmänintresse för att man ska avslöja vilka personer som döljer sig bakom en händelse som man rapporterar om.

-Det är lägre tröskel för offentliga personers anonymitet.

Oavvisligt allmänintresse

Ett oavvisligt allmänintresse är det förstås om det rör personer med stor prestige och makt i samhället – kanske en förtroendevald politiker. Eller om det är en för allmänheten okänd person, som sitter på en nyckelpost i just detta avseende – säg en läkare som åker fast för att ha skrivit ut narkotikaklassad medicin till missbrukare.

Den lägre tröskeln för att avslöja offentliga personers anonymitet beror på att de redan är kända och har valt att stå i strålkastarljuset, och därför får finna sig att bli mer granskade. Och för att deras position i samhället ger medborgarna större rätt att få veta om de missbrukar sin makt eller det förtroende de grundar sin position på.

Anonymitet i litet samhälle

Det finns anledning att fundera över hur anonym någon överhuvudtaget kan vara i ett litet samhälle. Här är Åland med sina knappt 30 000 innevånare urtypen för samhällen där alla känner alla och där alla har ett stort intresse av att veta VEM det handlar om.

Grundregeln när det gäller publicering av namn i de traditionella medierna är att det är bättre att låta alla vara anonyma, och bara berätta vem som är skyldig/drabbad när det finns särskilda skäl för detta.

Ökad öppenhet

Ett helt annat förhållningssätt är ökad öppenhet med namnpubliceringar, för det har alltså sina konsekvenser för journalistiken när man publicerar ett namn: man blir mer noggrann att kolla alla fakta innan man publicerar.

Jag anser att namnpublicering är ett sätt att komma ifrån onödiga spekulationer och dåligt underbyggda teoribildningar. Varje journalist som skriver om en namngiven person hanterar fakta och verklighet med större försiktighet än om man skriver om någon anonymt. Anonymiteten här fungerar precis som åt andra hållet, när nättrollen i kraft av sin anonymitet släpper loss sitt ohämmade hat. Det skulle de aldrig göra öppet, om vi visste vilka de var.

Drabbade skapar egen historia

När det blivit känt vem en historia handlar om träder ofta de skyldiga fram och vill berätta sin version – de skulle säkert allra helst ha velat vara anonyma, men eftersom det är omöjligt väljer de att göra historien till sin egen och berätta öppet om den.

Det finns flera fall här på Åland under de senaste decennierna där de tre lokala medierna valt olika vägar vad det gäller namnpubliceringen av offentliga personer: en kyrkoherde ringde dyra sexsamtal utomlands på församlingens fasta telefon, en ledande moderat politiker med flera förtroendeuppdrag som involverar kontakt med unga människor åkte dit för rattfylla, en hög tjänsteman inom det statliga övervakningsorganet för arbetarskydd blev dömd för vanvård av djur, och en av Ålands största nöjesprofiler, tillika tidigare moderat lagtingspolitiker, blev fast för roderfylla. Några åländska medier valde att inte publicera namn i de här fallen, andra att göra det.

Icke offentliga personer

När det gäller icke offentliga personer finns det större samstämmighet mellan medierna för när man publicerar namn och när man inte gör det. Då finns det också anledning att fundera över vad en namnpublicering kan få för konsekvenser för den enskilde, särskilt om det handlar om unga förstagångsförbrytare.

Även i de här fallen är dock hanteringen av anonymiteten i de sociala medierna utan varje kontroll. Det finns ingen föregående diskussion, inget gemensamt beslut eller analys av varför man ska publicera ett namn. De traditionella publiceringsreglerna är helt satta ur funktion. Därför är det kanske så att det i dag finns större anledning att publicera namn på flera personer också i de journalistiskt producerade nyheterna. För då kan man anta att själva historien också är bättre underbyggd, och att spekulationer och oriktigheter är undanstädade.

Ett annat, ofta framfört, argument för varför man ska publicera vem en nyhet handlar om är att man på så sätt undviker spekulationer och misstänkliggöranden av andra personer än de som faktiskt är inblandade. Det kan göra mycket skada för en fullständigt oskyldig som blir felaktigt misstänkt för att vara inblandad i ett brott.

Tipsares anonymitet

Trots detta mitt resonemang om större öppenhet och publicering av namn vill jag lyfta fram att det finns några vars anonymitet alltid måste värnas i alla samhällen, och kanske särskilt i ett litet samhälle, och det är tipsarnas. Det kan vara mycket lätt för en företagsledare, eller en chef på en myndighet, att ta reda på vem som har läckt ut informationen om oegentligheter. Det kanske inte finns så många som kan veta hur saker och ting förhåller sig. Här har medierna ett stort ansvar när de tar emot och hanterar tips från personer som kan lida stor skada om deras identitet avslöjas. Men det är en helt annan fråga.