»Utan jämställdhet ingen yttrandefrihet«

Af Maria Edström

Journalistiken förefaller vara är en rejäl bromskloss för jämställdhet och därmed också för en hållbar utveckling. I det globala nyhetsflödet går det tre män på varje kvinna. I konfliktområden är det ännu värre, bara en av tio i nyhetsflödet är kvinna.

Vill vi utrota fattigdom och hunger och se till att alla kan utnyttja sina mänskliga rättigheter behöver journalister öka sina kunskaper och vidga sina perspektiv, kanske till och med omvärdera sin nyhetsvärdering.

Det är väl känt att män dominerar nyheterna och att kvinnor tilldelas färre och mer stereotypa roller i medierna. Dessutom utsätts kvinnliga journalister oftare för sexistiskt hat och hot.

Har vi yttrandefrihet om halva befolkningens åsikter, erfarenheter och kunskap negligeras eller tystas? Det är väl känt att män dominerar nyheterna och att kvinnor tilldelas färre och mer stereotypa roller i medierna. Dessutom utsätts kvinnliga journalister oftare för sexistiskt hat och hot. Så kan vi inte ha det. Det är dags att utvidga yttrandefrihet att gälla även kvinnor.

Efter att i många år ha arbetat med medier och jämställdhet förvånas jag över hur sällan yttrandefrihet och jämställdhet diskuteras vid samma bord. Det är som om frågorna hålls isär, trots att de båda förutsätter varandra. För att vi ska ha en yttrandefrihet värd namnet måste vi ställa högre krav på vem som kommer tals, inte minst inom journalistiken.

Journalister måste ha koll på konventioner

Det finns tre viktiga dokument att luta sig som jag önskar att alla journalister, redaktionschefer och medieägare hade koll på:

1. FN:s Kvinnokonvention

Det första dokumentet är FN:s Kvinnokonvention, CEDAW (Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women). Kvinnokonvention från 1979 handlar om att kvinnor och män ska ha lika rättigheter.

Det är den näst mest undertecknade FN-konventionen (efter barnkonventionen) och är juridiskt bindande för de 188 stater som undertecknat och ratificerat konventionen. De ska garantera att kvinnor har samma rättigheter som män.

Här har medierna en viktig roll att spela, de kan skapa, befästa eller utmana stereotyper.

Självklart gäller det även möjligheten att vara en del av det offentliga samtal som medierna utgör. CEDAW slår också fast att stereotyper är ett hinder för jämställdhet och att fördomar ska avskaffas/modifieras (Artikel 5):

“States Parties shall take all appropriate measures:
(a) To modify the social and cultural patterns of conduct of men and women, with a view to achieving the elimination of prejudices and customary and all other practices which are based on the idea of the inferiority or the superiority of either of the sexes or on stereotyped roles for men and women.”

Här har medierna en viktig roll att spela, de kan skapa, befästa eller utmana stereotyper. Både ämnesval och rollfördelning kan bidra till underblåsa stereotyper. Nyheter handlar om att välja. Därför är det viktigt att journalister är medvetna vilka val de gör och hur deras enskilda nyheter/reportage landar.

Även ett djuplodande ambitiöst reportage kan bidra till att befästa och bevara traditionella könsroller genom att till exempel låta män vara experter och låta kvinnor stå för känslor, beskrivas som offer eller enbart uttala sig om privatsfären.

2. Pekingplattformen

Det andra dokumentet är handlingsplanen Pekingplattformen, Beijing Platform for Action, från 1995. Det viktiga med detta dokument är att medierna blev ett av de 12 områden där FN:s medlemsstater åtar sig att agera för att uppnå jämställdhet genom att öka kvinnors tillgång till medierna och främja balanserade och icke-stereotypa skildringar av kvinnor i medierna.

Trots Pekingplattformen händer det för lite.

Samma år som Pekingplattformen antogs genomförde forskare och aktivister tillsammans en första global granskning av nyhetsflödet inom ramen för Global Media Monitoring Project (whomakesthenews.org).

Nyheter under en dags undersöktes då i 71 länder och resultatet var nedslående. Då, 1995 var andelen kvinnor i nyheterna 17 procent. Vid den senaste mätningen, 2015 då 114 länder deltog var andelen kvinnor 24 procent. Det blir alltså långsamt fler kvinnor i nyheterna, men det går långsamt. De senaste fem åren tycks ingenting ha hänt och även de nordiska länderna som rankas högt när det gäller jämställdhet har förbluffande få kvinnor i sina nyheter. Sverige ligger bland de bättre med omkring 30 procent kvinnor i de olika mätningarna.

Brist på styrning

Vi vet att jämställdheten utvecklas i världen, men det märks inte i nyhetsrapporteringen. Hur kan det vara så? En förklaring som journalister ofta ger är att det är män som styr och sitter på de flesta maktpositionerna, därför blir det mest män i nyheterna.

Men varför skulle inte nyheterna också kunna handla om dem som påverkas/drabbas av makten, då handlar det ju om både män och kvinnor. Dessutom är det ju allt fler kvinnor på maktpositioner i samhället så även det argumentet är ganska ihåligt.

En annan förklaring till bristen på kvinnor i medierna kan paradoxalt nog vara att staterna värnar yttrandefriheten, eller åtminstone överlåter åt medierna att sköta sig själva för att inte bli anklagade för censur och begränsa det fria ordet genom att kräva jämställda medier.

Man kan också argumentera för det motsatta, att om staterna ställde krav på medierna skulle det kunna bidra till att utvidga yttrandefriheten till att gälla både kvinnor och män.

Brist på statistik

Ett första steg skulle kunna vara att kräva att det finns jämförbar, könsuppdelad statistik på medieområdet. På global nivå är det få samhällområden som uppvisar en sådan obefintlig statistik som mediebranschen, vi vet mycket lite om andelen kvinnor och män inom till exempel ägande, bolagsstyrelser, och höga chefer.

Enstaka studier har gjort som visar att det tycks finnas ett glastak inom nyhetsmedierna. Många länder har numera en jämn fördelning av män och kvinnor på redaktionerna, men när det gäller toppchefer, ägare och styrelser är det fortfarande en stark mansdominans, ibland värre än i övriga näringslivet.

När det gäller toppchefer, ägare och styrelser är det fortfarande en stark mansdominans, ibland värre än i övriga näringslivet.

När det gäller medieinnehåll skulle man också kunna kräva att det finns jämförbar, könsuppdelad statistik. Många redaktioner håller koll på vem som kommer till tals, men egen statistik blir sällan jämförbar med andras data.

Det finns också exempel på redaktioner som inte har några problem att ha 50/50 män/kvinnor i sitt utbud. Genomgående för dessa redaktioner är att de har gjort jämställdhet och mångfald till en ledningsfråga och ser till att det finns dagliga rutiner för att hålla koll på vem som kommer till tals. I de nordiska länderna finns också en del företag som säljer algoritm-tjänster till nyhetsredaktionerna så att journalisterna (baserat på namn) i realtid kan se andelen kvinnor och män som förekommer i nyheterna på webben.

Kvalitativ bedömning

Nästa steg är att kräva att medierna levererar en kvalitativ bedömning av ovan nämnda statistik, vilka kvinnor och män förekommer och varför? Det behövs en ökad medvetenhet om varför vissa grupper inkluderas och andra exkluderas, beror det på journalisternas dåliga kontaktnät eller bristande kunskaper eller finns det helt enkelt ingen man att intervjua på aktuella området?

Yttrandefrihetsorganisationen Artikel 19 hade under många år en chef, Agnes Callamard som myntade begreppet ”genusbaserad censur” för att beskriva redaktionella processer som tenderar till att uppvärdera vissa män och deras handlingar medan flertalet kvinnor och deras erfarenheter nervärderas.

En fråga om överlevnad

Redaktionella rutiner begränsar vem som kommer till tals på flera olika sätt. Är det mest unga, urbana människor är det kanske inte ett problem för en storstadstidning med ung målgrupp men om journalistiken ska uppfylla sin demokratiska uppgift som ett öppet forum för debatt behöver vi också ha medier som låter fler komma till tals.

När snart 25 procent av befolkningen är över 65 år behöver dessa personers erfarenheter också komma med, liksom att medierna tar på allvar att vi lever i ett mer multikulturellt samhälle.

Kunskap om genus och jämställdhet är inte bara en demokratifråga  utan en fråga om kommersiell överlevnad. Om journalistiken inte är nyttig och användbar både kvinnor och män riskerar medieföretagen att tappa hälften av sina användare. Det tredje argumentet är det publicistiska, det är så många bra nyheter/berättelser som journalister missar om de inte har kunskap om genus och jämställdhet så att de kan inkludera fler människors erfarenheter.

Dags att diskutera stereotyper

Det är kanske också dags att få en vettigare diskussion om hur stereotyper begränsar våra liv och till och med skadar oss, vare sig de möter oss som hätska utfall på nätet eller i det offentliga rummet. Stereotyper har en maktdimension, någon har formulerat dem och någon utsätts för dem. Genom att skriva på Kvinnokonventionen har staterna åtagit sig att lagstifta om det behövs för att uppnå jämställdhet och för att motverka könsstereotyper.

Som konsekvens har de flesta nordiska länder numera har en lagstiftning mot sexistisk /könsdiskriminerande reklam. Intressant nog har Sverige inte velat lagstifta eftersom en begränsning av kommersiella meddelanden har ansetts som en inskränkning av den grundlagsskyddade yttrandefriheten, detta trots att reklam regleras i en egen lag, marknadsföringslagen.

Detta kan man tolka som ett typexempel på där jämställdhet ställs mot yttrandefrihet, som om de inte har med varandra att göra. Spanien har valt en annan väg, där har man lagstiftat mot könsdiskriminerande reklam eftersom man där ser det som ett hinder för jämställdhet. Sommaren 2016 beslutade Londons borgmästare att stoppa sexistisk reklam i tunnelbanan och annan kollektivtrafik.

Trots mångfald går det trögt

En väg att gå är att verka för att många röster hörs, i många medier. Även här kan staterna ställa krav. De nordiska länderna har en tradition där staten har varit aktiv i att garantera en mångfald i debatten genom olika former av presstöd, filmstöd och kulturtidskriftsstöd liksom starka public service-medier med ett demokratiskt uppdrag. Ändå går det trögt. Samtidigt verkar det ändå som om när den offentliga delen av den nordiska mediebranschen får ett demokratiskt uppdrag så tar den det på allvar.

Forskning pekar på att public service-medierna tycks vara bättre på representation, både i organisationen och i utbudet. Svenska Filminstitutet har också visat att ett branschorgan på bara några år kan bidra till att göra en bransch mer jämställd så att både kvinnor och män finns framför och bakom kameran.

Både kvinnor och män måste kunna yttra sig och delta i debatter utan att riskera hot och hat.

Vi lever i ett medialiserat samhälle som ställer krav på medborgarna att kunna förstå, använda och producera medier. Det behövs därför ett kunskapslyft kring medie- och informationskunnighet där källkritik och etik bör stå i centrum, men också mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet innebär rättigheter men också skyldigheter. Därför är det viktigt med de ”no hate speech”-kampanjer som pågår runt om i världen. Både kvinnor och män måste kunna yttra sig och delta i debatter utan att riskera hot och hat.

3. Agenda 2030

Utmaningen är att se helheten. Därför är det tredje viktiga  dokumentet Agenda 2030, de globala hållbarhetsmålen som antogs 2015. Dokumentet innehåller 17 mål och 169 delmål som syftar till att engagera alla världens länder för rättvisare och mer hållbar värld.

I den nya globala agendan anses alla mål vara beroende av varandra, målen är integrerade och odelbara och balanserar de tre dimensionerna av hållbar utveckling: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga. Jämställdhet har ett eget mål (Mål 5) och i alla utvärderingar av Agenda2030 ska ta man hän­syn till jämställdhetsaspekter.

Journalister skulle kunna koppla varje enskild nyhet till den globala agendan och därmed också inkludera fler kvinnor som källor och intervjupersoner. Men frågan är hur många journalister som läst på och har förmåga att granska, ifrågasätta och berätta om den globala agendan och dess utmaningar.

Varje land har sin egen kulturella och sociala historia och det finns inte en väg som passar alla för att nå ett jämställt samhälle. Samtidigt ska man inte underskatta vad generell lagstiftning för jämställdhet betyder för möjligheten för kvinnor och män att ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Särbeskattning och delad föräldraledighet är exempel på lagstiftning som helt klart bidragit till att de nordiska länderna hamnar i topp på olika jämställdhetsindex.

Yttrandefrihet och mediefrihet är tyvärr ganska osynliga rättigheter i Agenda 2030 vilket säkert beror på olika politiska processer och kompromisser längst vägen. Själva ordet yttrandefrihet finns inte med i Agenda 2030, (inte pressfrihet eller mediefrihet heller) men man kan tolka in dessa viktiga demokratiska fri- och rättigheter som delar av generella rättigheter som det talas om i mål 16: att främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillhandahålla tillgång till rättvisa för alla samt bygga upp effektiva, och inkluderande institutioner med ansvarsutkrävande på alla nivåer.

Det är dags att vidga yttrandefriheten, i medierna, i din hemstad, i ditt land och i världen.