Algoritmen blir redaktör

South Vietnamese forces follow after terrified children, including 9-year-old Kim Phuc, center, as they run down Route 1 near Trang Bang after an aerial napalm attack on suspected Viet Cong hiding places on June 8, 1972. Photo: Nick Ut / AP / Polfoto

Av Per Strömbäck

När den norske författaren Tom Egeland hösten 2016 publicerade Nick Uts världsberömda bild av den nakna flickan Kim Phuc som flyr från napalmbomber i Vietnam-kriget, raderades den först av Facebooks administratörer med anledning av att nakenbilder inte är tillåtna. Dessutom stängde Facebook av Egelands konto.

Efter omfattande protester ändrade Facebook sitt beslut. Det var bra, men omvärlden fick aldrig ta del av vilka överväganden som låg bakom Facebooks vägval, än mindre möjlighet att diskutera vilka slutsatser de drog för att undvika liknande situationer i framtiden.

Facebook har inga redaktörer… Facebook har inte ens ett telefonnummer i Sverige

Facebook har inga redaktörer, deras administratörer är inte kända utanför det egna företaget, finns ofta i något annat land och den som har synpunkter är hänvisad till de automatiska anmälningsverktyg och frågeformulär som man tillhandahåller inuti den egna tjänsten. Facebook har inte ens ett telefonnummer i Sverige.

Slutenheten är fullkomlig. När Facebook, Google och andra digitala mediejättar uttalar sig om sina publiceringar brukar man hänvisa till ”algoritmen”, den mjukvara som avgör vad som visas i nyhetsflöden och sökresultat. Algoritmen i sig är inte oväntat en affärshemlighet. Även på den punkten är slutenheten total.

Ansvarslöshetens triumf: Teknik som ideologi

Det råder ingen brist på röster som i tvärsäkra ordalag förklarar hur den digitala tekniken kör ifrån dagens lagar, ställer etablerade strukturer på ända och skapar nya villkor.

Digitaliseringen är som en tidvattenvåg, den går inte att stoppa – ett exempel, taget från en dataspelskonferens jag besökte för några år sedan.

Foto: Sofia Runarsdotter. Collage: Ole Rode Jensen

Jag undrar på om jag borde offra en get för att blidka digitaliseringens gud, hellre än att skriva debattinlägg

Digital teknik som en drivkraft för samhällsutvecklingen, med en egen vilja, närmast ett högre väsen vars önskningar vi har att lyda och inte ifrågasätta.

Jag undrar på om jag borde offra en get för att blidka digitaliseringens gud, hellre än att skriva debattinlägg.

Med den här tekniksynen är det rimligt att göra topplistor över vilka länder som är bäst på digitalisering och politiska förslag om avreglering för att skynda på utvecklingen. Utvecklingen är oundviklig, det bästa vi kan göra ett omfamna och skynda på den. Tvivlare, stig åt sidan!

Är framtiden alltså redan avgjord? Kan den som är tillräckligt smart redan nu lista ut vad som kommer att hända? För den som blickar bakåt kan historien te sig som förutbestämd, en sak leder till nästa.

Med en sådan materialistisk historiesyn följer framtiden på ett förutsägbart vis. Tekniken är inte resultatet av mänskliga ansträngningar, samhälleliga investeringar eller tillfälligheter, den följer ett förutsägbart mönster, lyder den tanken. Nöden är inte alla uppfinningars moder, uppfinningarna är redan bestämda och väntar på rätt tillfälle att förverkligas.

Moores (natur)lag

Den här deterministiska tekniksynen förstärks av ett fenomen som kallas Moores lag. Det har knappast undgått någon att digital teknik ständigt blir bättre och billigare. Principen för den utvecklingen formulerades 1965 av Gordon E. Moore, en av grundarna till processorföretaget Intel: antalet transistorer som får plats på ett kretskort med en bestämd yta fördubblas vartannat år. Det betyder att datorkraften fördubblas eller att priset för samma kapacitet halveras.

Om man tolkar Moores lag dogmatiskt är det bara en tidsfråga innan datorernas intelligens överträffar människans.

Den som läser ordet ”lag” som naturlag hamnar oundvikligen i den tekniska determinismens resonemang. En alternativ tolkning vore att se Moores lag som observation, gissning och inspirationskälla för kretskortsutvecklare.

Men är dagens teknik resultatet av naturlagar, förutbestämda utvecklingslinjer och historiematerialistisk nödvändighet, frikopplad från mänskliga beslut?

Vem äger internet?

Det kommersiella internet som vi känner idag, med privata telebolag som säljer abonnemang och äger infrastrukturen är ett sentida fenomen. Fram till nittiotalet var det olika offentliga institutioner och universitet som stod för internets drift.

Än idag ägs stora delar av infrastrukturen av det gemensamma: i Sverige är många stadsnät kommunalägda och statliga aktörer som Trafikverket, Teracom och Svenska Kraftnät ansvarar för stora delar av de rikstäckande telenäten. Den största nätägaren i Sverige är Telias dotterbolag Skanova – Telia ägs till knappt 40% av svenska staten.

Det politiska inflytandet över den digitala infrastrukturen är alltså betydande. Liknande situation finns i de flesta länder i Europa och även andra delar av världen.

Plan för digital dominans

Det kan tyckas som att beskrivningen av tekniken som naturkraft snarare är retorik. Eller ska vi kalla det ideologi? För den som driver digitala tjänster är det en tacksam ideologi, den ger möjlighet undvika ansvar men ändå tjäna pengar.

På så vis kan Facebook vara en global nyhetstjänst utan ansvarig utgivare, Google en förment neutral informationskälla, Uber se sig själv som en app istället för ett transportföretag, teleoperatörer kan sälja abonnemang med löften om gratis film och musik utan att bekymra sig om upphovsmännens ersättning – deras gemensamma självbild är att de är ”teknikföretag”, underförstått att de inte ansvarar för själva innehållet.

Det är inte någon slump, utan en medveten strategi. Den formulerades närmare bestämt vid Stanford-universitetet i kaliforniska Palo Alto på åttiotalet. Peter Thiel – senare notorisk riskkapitalist med investeringar i bland annat Paypal och Facebook – startade studenttidningen The Stanford Review 1987 och formulerade i en ledare fyra punkter för hur Silicon Valley skulle kunna dominera den digitala världen:

  • ingen skatt,
  • ingen stat,
  • ingen copyright
  • ingen konkurrens

Det är lätt att läsa det som ett recept för dagens nätjättar som Amazon, Facebook, Google och Uber (möjligen platsar även Apple och Microsoft på den listan, men den förra är mer av ett hårdvaruföretag och den senare har äldre rötter).

Ansvarsfriheten är också lagstadgad. 1998 lade Clinton-administrationen fram sin Digital Millennium Copyright Act som gav omfattande ansvarsfrihet för internetleverantörer.

Den europeiska motsvarigheten blev E-handelsdirektivet som antogs år 2000 och den svenska lagen om elektronisk kommunikation från 2003. Reglerna innehåller bland annat generellt förbud mot övervakning av abonnenterna och ansvarsfrihet för teleoperatören gentemot tredje part.

Detta rör alltså själva trafiken i ledningarna, men principen om ansvarsfrihet – ofta kallad ”safe harbour” – har i praktiken sträckts ut till att även omfatta tjänster som bygger på infrastrukturen. På så vis kan Uber hänvisa alla ansvarsfrågor till de förare som använder tjänsten och Facebook ducka för redaktionellt ansvar för desinformation och hot som användarna sprider. Man är ju bara en mellanhand!

Faktaresistens, falska nyheter och filterbubblor

Ansvarsfriheten, eller kanske hellre ansvarslösheten, får inte bara ekonomiska konsekvenser. Hösten 2016 har präglats av debatt om faktaresistens, falska nyheter och filterbubblor.

Faktaresistens är tanken att sanningen är relativ, min uppfattning är lika riktig som din och det finns så mycket desinformation som inget går ändå att lita på.

Falska nyheter är medveten desinformation, antingen med politiska motiv som i fallet med att ryska intressen skulle ha påverkat den amerikanska presidentvalsdebatten eller när högerextremister sprider osanningar om invandrares brottslighet, men det kan också vara ren business som exemplet med den makedoniska nyhetssajten Meta som med ren dikt och skicklig rubriksättning tjänat annonspengar i samma presidentvalsdebatt.

Filterbubblor slutligen är fenomenet att sociala medier och sökmotorer anpassar innehållet efter vad användaren tidigare klickat på, så vad jag får se är annorlunda än det du ser när vi använder samma tjänster. Det anses bekräfta våra befintliga uppfattningar snarare än att ge oss perspektiv och skapa parallellt existerande grupper med skilda världsbilder som inte möts.

Gemensamt för dessa fenomen är att de är konsekvenser av internettjänsternas sätt att fungera, ansvarsfrihetsreglerna och hur tekniken är utformad. Det är dessa företags beslut som lett hit.

Lögn, förnekelse och grupptänkande är givetvis djupt mänskliga drag som funnits i alla tider. Skillnaden är att de digitala offentligheterna förstärker dem, medan de flesta föregående system strävat efter att minimera dem genom olika ansvarsfunktioner och kontrollmekanismer såsom ansvarigutgivarskap, pressetiska regler, transparens och utbildade redaktörer.

I kölvattnet av dessa debatter har förvisso några av dessa internettjänster föreslagit vissa åtgärder för att t ex markera osanna nyheter, men i allt väsentligt har diskussionen handlat om att t ex skolan och olika myndigheter bättre borde utbilda allmänheten i källkritik och att hot och hat borde straffas hårdare.

Ansvaret skulle alltså falla på samhället och de enskilda, snarare än den som driver systemet och styr över dess utformning.

Ansvaret skulle alltså falla på samhället och de enskilda, snarare än den som driver systemet och styr över dess utformning

Den neutrala mellanhanden

Är ansvarslösheten det enda sättet att bygga en framgångsrik digital affär?

En tanke vore att det är marknadens funktion som tvingar fram ansvarslösa nätaktörer. Om de inte agerade sålunda, skulle de strax bli utkonkurrerade skulle resonemanget kunna lyda.

Men det finns andra exempel. Jag hade tillfälle att tala med Europa-chefen för ett stort dataspelsföretag och han beskrev hur de såg på sin digitala handelsplats. Deras strategi var att skapa en trygg och säker plats för både kunder och säljare där det är viktigt med en bra affär för alla inblandade. Den visionen är långt ifrån självbilden av en mellanhand utan ansvar för innehållet.

Därtill tycks det finnas gränser även för de mest liberala mellanhänderna, Youtube innehåller ingen pornografi, Facebook tar regelmässigt bort nakenbilder och i princip alla internetleverantörer spärrar webbsidor som innehåller barnporr.

Samma internetleverantörer stryper för övrigt bandbredden för kostsam trafik som när stora filer färdas i tredjeparts nät och skapar kostnader och för tjänster som Skype som konkurrerar med deras egna telefonitjänster.

Den neutrala mellanhanden är inte mer neutral än att den ingriper mot trafik och innehåll som stör självbild eller affärsintresse.

Ansvar kontra ansvarslöshet

Etablerade medier har haft många år på sig att utveckla metoder och strukturer för att hantera de här frågorna.

Yttrandefriheten är aldrig oinskränkt: hat, hot och hets är olagligt överallt

Yttrandefriheten är aldrig oinskränkt: hat, hot och hets är olagligt överallt.

Redaktioner gör noggranna överväganden i samband med publiceringar. Medieföretag är medlemmar i självregleringsorganisationer. Ansvariga utgivare redogör offentligt för sina resonemang vid kontroversiella eller svåra fall.

Pressetiken har fastslagna principer och är föremål för ständig omprövning.

Journalister brukar ha flera års utbildning och ansvariga utgivare ofta många års publicistisk erfarenhet. Akademisk forskning i ämnen som journalistik och medievetenskap granskar de längre utvecklingslinjerna, regelverkens utformning, ägarskapets betydelse och mycket annat.

Även inom politiken är debatten om mediernas makt och ansvar intensiv. Kulturbudgetens presstöd syftar till mångfald genom att stödja medier med svag marknadsposition.

Otaliga är de utredningar som undersökt ämnen som public service, nämnda presstöd, utgivaransvar, moms och reklamskatt. Nyckelorden är ansvar och transparens.

Kontrasten mot de nya medieföretagens ansvarslöshet är fullkomlig. Det samma gäller transparensen: anonyma administratörer och hemliga algoritmer fattar publiceringsbesluten.

Sammantaget är det en perfekt storm som får konsekvenser för samhället, både ekonomiska och demokratiska. Det finns inget som tvingar nätjättarna att agera på det viset. Det är helt deras eget beslut.

Hur var det nu? Ingen skatt. Ingen stat. Ingen copyright. Ingen konkurrens.

2 kommentarer

Skriv et svar

Din e-mailadresse vil ikke blive publiceret. Krævede felter er markeret med *